Dagen när allt förändrades - Del 3

Fortsättning på :
Dagen när all förändrades
Dagen när allt förändrades - Del 2

Tre veckor senare, efter röntgen och tester på olika ställen är jag tillbaka. Provsvaren har kommit, domen ska redogöras. Jag vet att de röntgat och testat mig för flera allvarliga sjukdomar och jag är nära att falla ihop på golvet. De senaste två veckorna har jag varit sjukskriven, jag hade tur som fick en bra läkare. Hon förstod väl hur dåligt jag mådde, hon såg väl på mig att jag var på väg att kollapsa. Jag hade bett chefen om ledigt några veckor, förklarat hur jag mådde. Jag hade erbjudit mig att ta obetald ledighet så jag kunde bli bättre och jobba hårdare sen. Jag förklarade att jag inte kunde jobba som jag mådde nu och att det blir billigare för dom om jag tar ledigt. Responsen var nada, nej det funkade inte, inte nu när jag behövdes som mest. Jag var så otroligt tacksam när jag fick den där sjukskrivningen, även om det bara var två veckor. Jag låg i sängen flera dagar, men ingen kunde tvinga mig att jobba.

Tillbaka till vårdcentralen, Läkaren sitter framför mig och jag väntar på beskedet. Vad gör jag om det är åt helvete? Jag säger till mig själv att aldrig nånsin prioritera jobb framför mitt liv igen, aldrig! Jag ber om bara en chans till. Klarar jag mig ur det här så ska jag aldrig jobba som jag gjort igen, aldrig! Varför tänker man alltid så klokt i efterhand? 

Hon tar fram sina papper, säger att jag har en lätt astma. Det känns konstigt om jag inte skulle haft det, jag är uppvuxen med passiv rökning sen jag kunde krypa. Jag är helt inställd på att få beskedet nu, det är kört.. det är klart hon säger småsakerna först. Läkaren säger: - Lungröntgen såg bra ut, inget konstigt där. De övriga provsvaren är.. bra vad jag kan se. Vi kunde inte hitta några direkta kopplingar till några lung- eller övrig sjukdomar. Va!!? Yes! Lättnaden är enorm, det går inte att beskriva. Jag känner bara lycka. Efter en sekund börjar jag tänka, har jag bara inbillat mig allt. Det känns så konstigt, jag som aldrig går till läkaren i vanliga fall.

Läkaren ser väl min förvåning och fortsätter: - Du har drabbats av utmattningsdepression. Jag blir lite förvirrad men ok, det är lugnt det är bara psykiskt, ingen fara. Läkaren förklarar vidare att det kan låta enkelt men tycker att jag ska vara beredd på att det kan ta lång tid att komma tillbaka till där jag var innan. Även mina fysiska besvär med andningen och bröstsmärtorna kan ta ett tag innan de försvinner. Hon föreslår att jag ska börja prata med en psykolog och bokar in mig med en. Hon frågar hur jag har tänkt gå vidare med jobbet, om jag kan få det att funka på något annat sätt. Det enda jag känner där och då är tacksamhet. Tacksamhet att jag lever och att jag inte har någon allvarlig sjukdom, jag funderar inte så mycket jag bara säger: - Jag kommer att säga upp mig, jag säger upp mig imorgon!

I nästa inlägg tänkte jag reflektera lite över hur det här har ändrat vem jag är och vägen tillbaka..

Läs även:

Dagen när allt förändrades - Del 1

Dagen när allt förändrades - Del 2

Dagen när allt förändrades - Del 3

Dagen när allt förändrades - Del 4, Reflektioner och vägen tillbaka