Sidor

torsdag 15 december 2016

Dagen när allt förändrades - Del 3

Fortsättning på :
Dagen när all förändrades
Dagen när allt förändrades - Del 2

Tre veckor senare, efter röntgen och tester på olika ställen är jag tillbaka. Provsvaren har kommit, domen ska redogöras. Jag vet att de röntgat och testat mig för flera allvarliga sjukdomar och jag är nära att falla ihop på golvet. De senaste två veckorna har jag varit sjukskriven, jag hade tur som fick en bra läkare. Hon förstod väl hur dåligt jag mådde, hon såg väl på mig att jag var på väg att kollapsa. Jag hade bett chefen om ledigt några veckor, förklarat hur jag mådde. Jag hade erbjudit mig att ta obetald ledighet så jag kunde bli bättre och jobba hårdare sen. Jag förklarade att jag inte kunde jobba som jag mådde nu och att det blir billigare för dom om jag tar ledigt. Responsen var nada, nej det funkade inte, inte nu när jag behövdes som mest. Jag var så otroligt tacksam när jag fick den där sjukskrivningen, även om det bara var två veckor. Jag låg i sängen flera dagar, men ingen kunde tvinga mig att jobba.




Tillbaka till vårdcentralen, Läkaren sitter framför mig och jag väntar på beskedet. Vad gör jag om det är åt helvete? Jag säger till mig själv att aldrig nånsin prioritera jobb framför mitt liv igen, aldrig! Jag ber om bara en chans till. Klarar jag mig ur det här så ska jag aldrig jobba som jag gjort igen, aldrig! Varför tänker man alltid så klokt i efterhand? 


Hon tar fram sina papper, säger att jag har en lätt astma. Det känns konstigt om jag inte skulle haft det, jag är uppvuxen med passiv rökning sen jag kunde krypa. Jag är helt inställd på att få beskedet nu, det är kört.. det är klart hon säger småsakerna först. Läkaren säger: - Lungröntgen såg bra ut, inget konstigt där. De övriga provsvaren är.. bra vad jag kan se. Vi kunde inte hitta några direkta kopplingar till några lung- eller övrig sjukdomar. Va!!? Yes! Lättnaden är enorm, det går inte att beskriva. Jag känner bara lycka. Efter en sekund börjar jag tänka, har jag bara inbillat mig allt. Det känns så konstigt, jag som aldrig går till läkaren i vanliga fall.

Läkaren ser väl min förvåning och fortsätter: - Du har drabbats av utmattningsdepression. Jag blir lite förvirrad men ok, det är lugnt det är bara psykiskt, ingen fara. Läkaren förklarar vidare att det kan låta enkelt men tycker att jag ska vara beredd på att det kan ta lång tid att komma tillbaka till där jag var innan. Även mina fysiska besvär med andningen och bröstsmärtorna kan ta ett tag innan de försvinner. Hon föreslår att jag ska börja prata med en psykolog och bokar in mig med en. Hon frågar hur jag har tänkt gå vidare med jobbet, om jag kan få det att funka på något annat sätt. Det enda jag känner där och då är tacksamhet. Tacksamhet att jag lever och att jag inte har någon allvarlig sjukdom, jag funderar inte så mycket jag bara säger: - Jag kommer att säga upp mig, jag säger upp mig imorgon!

I nästa inlägg tänkte jag reflektera lite över hur det här har ändrat vem jag är och vägen tillbaka..


Läs även:

13 kommentarer:

  1. Väldigt intressant artikelserie! Ser fram emot alla delar! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Åker iväg på lite "semester" men nästa del kommer sen.

      Mvh

      Radera
  2. Bra där att du sa upp dig. Man ska aldrig gå till ett jobb som gör en illa i längden. Jag trivs själv skapligt på mitt jobb men vet att jag jobbar lite för mycket. Jag är dock noga att lyssna efter signaler som riskerar att man hamnar i psykisk ohälsa alternativt får några kroppsliga besvär. Skönt att höra att du inte hade någon sjukdom. Men uttmattningsdepression kan vara nog så alvarligt. Ser fram emot att läsa om vägen tillbaka. Mvh Slimis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja det var ett tufft beslut, men jag är glad att jag gjorde det.

      Du har nog lättare att kontrollera arbetsbelastningen. Du jobbade väl inte fast, utan åt flera arbetagivare?

      Fortsättning kommer :)

      Radera
    2. Precis det är det bästa:) Mvh Slimis

      Radera
  3. Får man lov att fråga vad du arbetade inom? Själv hade jag ett internship på Corporate Finance där jag jobbade mellan 09.00-01.00 varje vardag. Behöver väl inte säga att jag artigt men bestämt tackade nej till förlängning efter mina 6 månader på kontoret? Har aldrig mått så dåligt och det har tagit mig ganska exakt 1½ år att återställa min hälsa ordentligt. Inga pengar i världen kan nog få mig att gå tillbaka till det jobbet igen, någonsin.
    /S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter inte bra alls, bra att du slutade. Det är inte alls värt det.

      Jag vill inte avslöja för mycket men jobbade inom en rätt nischad produktion och delvis med personalansvar. Arbetet var både kontorsarbete och fysiskt arbete.

      Tack för kommentaren.

      Radera
  4. Starkt av dig att dela och ser också fram emot att läsa nästa del!

    Har också varit nära att gå in i väggen men den gången bromsades det innan det han utvecklas till en fullskalig utmattningsdepression. Nu reagerar jag vaksammare om jag märker tecken på att jag är överarbetad för jag vet att risken finns att jag också fastnar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är inte lätt att berätta om såna här saker.

      Bra att du varit med om "ett lyckligt" closecall. Antagligen hjälper det dig att undvika att gå in i väggen i framtiden.

      Mvh

      Radera
  5. Väntar ivrigt på del 4 :)

    SvaraRadera
  6. Den komner :) Kom precis hem från en liten semester så försöker få upp den i mellandagarna.

    Tack för kommentaren!

    SvaraRadera
  7. Tack! Läste alla tre inläggen med stor behållning.

    SvaraRadera