Jag tänkte nu gå igenom min reflektioner på allt som hände, tiden under- och tiden efter det som förändrade mitt synsätt på livet. Det som har en stor del i vem jag är idag.
Jag var under en väldigt lång period otroligt vilsen och orolig. Jag visste att något var fel men ville inte veta vad. Jag var rädd för det värsta. Jag hade det jobbigt både fysiskt och psykiskt och valde också att inte prata med någon om det. Det var mitt sätt att visa mig stark, visade jag mig svag så blev jag svag, det var i alla fall det jag trodde.
Vägen tillbaka - jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression/ångest/utbrändhet. När jag fick höra det trodde jag att det var mycket mindre allvarligt än vad det var. Nu i efterhand förstår jag vad som kunde ha hänt om jag hade fortsatt i samma spår. Alla mina fysiska besvär var på riktigt. Man kanske tror att utbrändhet bara är psykologiskt, men kroppen tar ordentligt med stryk och det kan i längden leda till tex. hjärtproblem, minnessvårigheter, magkatarr mm.
"Utmattningsdepression är som regel en effekt av långvarig arbetsstress. I ett tidigt stadium av utmattning brukar symtomen vara situationsbundna, de uppträder t ex på arbetet men försvinner under ledighet. Vid egentlig depression uppstår symtomen som regel i alla situationer i tillvaron."
Eftersom jag kört på så länge hade utbrändheten lett till depression/ångest och min påverkan fysiskt var ganska stor. Jag kommer ihåg samtalet efter jag hade ringt chefen och sagt upp mig. Det kändes ungefär som du blir masserad i varenda muskel i kroppen, får 10 timmars sömn och ett lyckorus på en sekund. Den känslan förändrade mig för alltid. Även om jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra framöver så visste jag att jag var fri. Känslan av frihet, var ovärderlig, den ville jag inte förlora.
Vägen tillbaka var riktigt lång, jag kommer nog aldrig komma tillbaka dit jag var. Det tog ungefär 1,5-2 år innan andningen och trycket över bröstet började släppa. Sömnen tog ännu längre tid. Många nya symptom jag inte känt av innan uppstod, antagligen genom att jag för första gången fått känna efter på riktigt. En stor del i min rehabilitering blev träning utomhus. Det var otroligt svårt att fokusera klart men jag gjorde mycket fysiska grejer för att komma vidare. Den första tiden var tuff, även om jag var bra tränad så kände man att kroppen tagit väldigt mycket stryk.
Ekonomin - En sak jag är glad över är att jag alltid varit ganska ekonomisk och sparsam. När jag sa upp mig hade jag en budget. Jag visste att jag skulle klara mig minst 2-3 år utan att behöva jobba. Det gjorde att jag tillät mig själv att slappna av, utan de pengarna hade det varit riktigt tufft.
Idag 5 år senare är jag glad över allt som hänt. Visst var det jobbigt och man har fått kämpa, men samtidigt har jag fått uppleva saker som jag aldrig hade fått uppleva om det inte hade hänt. Jag uppskattar alla småsaker i livet mycket mer nu än innan. En kopp kaffe, solens värme och ett kallt glas vatten ser jag som lyx. En natt i tält vid havet i solnedgången är det finaste hotellet. Att se min flickvän lycklig är allt. Jag har insett vad som är viktigt för mig och jag är glad att jag fick göra det medan jag fortfarande är ung. Det som hände fick mig att ta steget, när man väl tagit första steget är det lättare att ta nästa.
