När kan man sluta jobba?

När kan man sluta jobba egentligen? Det märks att allt fler börjar prioritera och värdera sin egen tid högre nu för tiden vilket jag tycker är roligt att se. Frågan som ofta kommer upp är när man kan sluta jobba? Vad krävs egentligen och hur gör man för att komma dit? Jag tänkte i det här blogginlägget gå igenom mina tankar kring det här. Det är ett långt inlägg, så ladda kaffekoppen så ni inte somnar ;).

Att sluta jobba

För drygt 6 år sedan sa jag upp mig från min fasta anställning. Jag slutade att jobba utan en plan på vad jag skulle göra framöver. Anledningen till det var att jag inte mådde bra alls i den situationen jag hamnat i. Från att ha jobbat övertid och älskat mitt jobb så kände jag bara att det var dags att gå vidare. Det fanns inget kvar att hämta där jag var, jag kände mig låst. Det hade gått så långt att jag gått in i väggen och min kropp var slut. Jag hade under flera år jobbat med måndagsångest och ville helst bara vara ledig på måndagarna, gärna fredagarna också. Efter ett tag kände jag för att vara ledig varje dag och tillslut fanns det bara ett alternativ, jag sa upp mig från jobbet.

Dagen då jag sa upp mig är en av de bästa dagarna i mitt liv. Inte den dagen i sig utan vad den gjorde med mig som person. Jag förändrades från att leva i en sorts fångenskap till att bli mer fri. Jag insåg saker jag inte insett innan och jag är inte lika rädd för att testa nya saker. Ok, jag var inte ekonomiskt fri på något sätt vid den tidpunkten men jag följde mitt hjärta och jag "slutade att jobba". Känslan jag hade i kroppen var en frihetskänsla som jag inte haft sedan barndomen, den var mäktig. Redan där och då kände jag att jag skulle ha väldigt svårt att ta en anställning igen. Jag började fundera, "hur får jag det här jämt?" Jag ville ha den känslan varje dag".

Ett sluta-jobba-kapital är avgörande

Jag hade ett kapital som jag klarade mig på ett par år då jag sa upp mig, så det var absolut ingen panik med att betala räkningarna. Det här kapitalet "sluta-jobba-kapitalet" var avgörande för att det blev så bra som det blev. Utan kapital hade det kunna blivit den värsta tiden i mitt liv, istället blev det den bästa. Samtidigt visste jag att inom 1-2 år så skulle jag vara tvungen att dra in pengar igen.

Precis efter jag slutade jobbet så låg fokus enbart på det jag tyckte var kul, jag levde drömmen varje dag. Jag fick ofta frågor om hur jag kunde göra "det" och "det" varje dag och när jag skulle börja jobba igen. I min värld var svaret aldrig, men jag visste att verkligheten ville annorlunda. Efter ett sabbatsår så började jag plugga lite. Jag valde enbart roliga kurser och var i skolan 1-2 gånger i månaden. All annan tid spenderades på roliga saker, varje dag. Jag levde bokstavligt talat i en dröm och jag skulle aldrig göra den tiden ogjord. Bara de åren var värda att sluta jobbet för.


Under tiden jag pluggade så funderade jag ständigt på hur jag kunde förlänga min "ledighet", det var så det kändes. Jag ville bara fortsätta leva det här livet. Jag ville vakna-, titta ut genom fönstret och välja om jag skulle åka skidor eller paddla kanot. Jag ville inte väckas av en ettrig mobiltelefon klockan halv sex-, sätta mig i bilkö-, för att åka till ett jobb och dricka kaffe på tider som någon annan valt. Även om jag inte hade något kontorsjobb så kändes det ändå som en karriärskuvös deluxe. Samma sak varje dag. Jag ville inte dit igen, jag började leta lösningar.


Målet med mina investeringar är att sluta jobba inom kort och leva på utdelningar. Att börja investera i aktier har varit den avgörande faktorn i att jag idag bara jobbar 10h/v och inom ett par år slutar helt. Om du också vill kunna leva på utdelningar så rekommenderar jag att börja med att öppna ett ISK/aktiekonto. Det gör du hos t.ex. Avanza gratis på 3 minuter genom att klicka här. *(affiliatelänk)

När chansen dyker upp

En dag fick jag en möjlighet. Jag hade börjat fundera på olika affärsidéer och den bästa affärsidén jag kommit på var att inte jobba heltid-, inte vara beroende av en arbetsgivare eller kund och inte börja tidiga mornar eller jobba natt. Chansen jag fick klickade alla dessa boxar så jag startade ett företag inom något jag aldrig gjort innan. Det kändes som ett enkelt val. Efter att ha sagt upp min från något jag jobbat med i över 8 år känns det mesta ganska enkelt. Efter att ha lämnat sin "karriär" har man inget att förlora. Man blir en vinnare när man väljer det själv helt enkelt.

Jag tjänar inte bra pengar på det jag gör nu men jag är grymt fri. Jag väljer i stor mån när jag börjar på dagarna och även när jag slutar. Jag har 4 dagar helg och 3 dagars arbetsvecka. Jobbet är en liten del av min tid mot att ha varit något man gör 8 timmar varje dag. Framförallt så är jobbet en liten del av mig, jag är inte mitt jobb, jag är jag. Den känslan är den jag värderar högst. Det är nog svårt att förstå innan man känt den själv. Från att ha varit livrädd för vad som skulle kunna hända om jag stod utan jobb så känner jag bara ett stort lugn idag. Jag vet att jag alltid kan start ett nytt företag om det behövs. Livet är enkelt när man gör det enkelt, det är vi själva som gör det svårt för oss.

Så när kan man sluta jobba?

Svaret på den här frågan är enligt mig när som helst. Problemet är att det alltid kommer att handla om pengar. Om man vill sluta jobba så är det enklaste och snabbaste sättet att helt enkelt "sluta jobba".

Har man några hundratusen kronor så kanske man klarar sig ett par år och sen får man börja jobba igen. Har man barn så behöver man kanske lite mer pengar. Har man villa-, bilar- och båtar så behöver man ännu mer pengar. Det jag vill säga är att alla med lite pengar på kontot kan sluta redan idag. Det handlar i grunden om ett val man själv gör. Risken är dock stor att man måste börja igen om man inte har någon plan. 

Jag hade ingen plan, men jag slutade att jobba. Det gick bra och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva jobba som anställd igen. jag slutade och slipper idag att gå upp tidigt på morgonen men jag är inte ekonomiskt fri. Jag är dock glad över att jag tog chansen till det liv jag har nu. Om jag inte hade vågat så hade jag troligtvis varit kvar på samma jobb fram till pensionen. Den vanliga pensionen alltså.

Människor är i regel så rädda att förlora att de hellre missar sina chanser att vinna. För att vara helt säker (vilket det aldrig går att vara) så är det bästa att spara ihop en fet portfölj med aktier och leva på den. Det kräver disciplin, tålamod och framförallt tid. Sen gäller det att våga när man väl är framme vid målet. Vad säger att man inte drabbas av "one more year syndrome?" Det andra sättet är att gå sin egen väg genom att t.ex. starta eget, jobba deltid, eller på andra sätt skapa sig frihet på vägen fram till målet.

Alla har olika förutsättningar

Alla har olika förutsättningar så man bör aldrig jämföra sig med andra. Jag har t.ex. inga barn utan lever tillsammans med min sambo i en lägenhet. Vi har låga kostnader och kan på så sätt jobba lite mindre. Vi tjänar mindre men kan samtidigt resa, åka skidor och ha kul. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra i kommentarer eller på Twitter att det inte kan vara kul att leva på så lite pengar. Det berör mig inte eftersom jag har det bra. Eftersom vi har låga fasta kostnader kan vi fortfarande göra samma saker som familjer med fyrdubbla inkomster gör. I många fall känns det som vi gör mer saker. Hade vi haft dyra bilar-, en storvilla att värma upp med alla försäkringar och kostnader som kommer med det. Jag då förstår jag att man måste ha det dubbla, tredubbla eller fyrdubbla för att kunna rulla runt livet. Det är olika förutsättningar helt enkelt.

Slutsats - Jag tror inte det finns något svar på när man kan sluta jobba utan att det till största del handlar om hur stor motivationen är för att göra det och hur rädd man är för att förlora det man har. Man kan alltid få det sämre så risken finns där. Samtidigt tror jag att det är svårt att utvecklas som människa om man inte vågar följa sina drömmar. Sen behöver det inte vara att leva i frihet, för som sagt, vi är alla olika.

När kan man egentligen sluta jobba? Måste vi vänta på att kapitalet är tillräckligt stort? Är vi i regel alldeles för rädda att förlora vad vi har?