Jag har haft det ganska tufft när jag var yngre, inget har egentligen tagits för givet och jag har vant mig vid motgångar. Jag säger inte att jag har det svårare än någon annan och jag vet att det finns de som har det betydligt tuffare men samtidigt vet jag att jag inte tar något för givet. Jag har sett folk i min närhet gå bort alldeles för tidigt och jag har själv legat sömnlös otaliga nätter med dödsångest och en känsla om varför jag inte levt mina drömmar. Jag har vid ett flertal tillfällen ställts inför ångesten att jag inte tagit till vara på tiden på bästa sätt och levt i ovissheten om jag någonsin kommer att få möjligheten. De har varit skitjobbigt, det har varit slitigt, men det har gett mig möjligheten att se värdet i tiden jag har nu. Det är styrkan som kommit ur det jobbiga.
Även om jag inte utnyttjar tiden optimalt så har jag kommit så mycket längre tack vare de svårigheter jag gått igenom, det blir som en bekräftelse varje gång på att det viktigaste vi har är tiden. Tiden som är här och nu, inte sen. Jag har efter en rätt jobbig period den senaste tiden och operationen jag gick igenom börjat tänka på det här ännu mer. Jag vet att mitt mål mot frihet är rätt, men jag börjar fundera på om jag kanske ska våga riskera lite mer. Kanske borde jag hoppa ut i friheten tidigare, man vet ju aldrig hur mycket tid man får ändå?
Har ni funderat på att allting faktiskt kan förändras på en dag? Att allt det ni planerat att göra och kämpat mot kanske inte ens är möjligt när ni väl är där? Att det inte finns någon garanti för att vi når dit överhuvudtaget?
Läs även:
Det går inte alltid som man tänkt sig - Ändrade förutsättningar
Sluta jobba vid 40
Billigare elräkning
Hur jag nådde min första miljon
Billigare hemförsäkring
