Bli av med söndagsångest

Jag har suttit och läst lite om ett fenomen som kallas söndagsångest. Jag är inte direkt insatt i begreppet söndagsångest men har förstått att det är den känslan många får när helgen är slut och arbetsveckan väntar. Det folk har ångest över är i första hand arbetsveckan som väntar eller att de inte hunnit göra allt de velat- eller planerat under helgen.

Det är många experter som verkar veta precis hur man ska bota- och bli av med sin söndagsångest och man kan läsa om många tips i olika tidningar. Ungefär hälften av alla människor verkar drabbas av söndagsångest ofta, -ibland eller -sällan och hälften drabbas aldrig om man ska tro undersökningarna. Många råd för att bli av med sin söndagsångest går ut på att fokusera tankarna på annat, utöva mindfullness, prata med en psykolog, träna, bli bättre på att sova, hitta felet och förändra det etc. Det låter bra i teorin men det är någon form av standardlösning på ett problem som jag alltid tror kommer att finnas där. Att man får ångest inför en jobbvecka behöver inte ha att göra med att man vantrivs på jobbet utan även känslan av att "förlora helgen", att man förlorar sin lediga tid. Är lösningen då att fokusera på annat och ignorera all tid man förlorar eller ska man istället ge sig på det riktiga problemet att ge sig mera helg och mera tid?

Jag hade tidigare i livet söndagsångest och det hade enbart med känslan av den kommande arbetsveckan att göra, man var låst i vissa tider och kunde inte göra det man ville lika fritt. Att jag förlorade min tid, tid som jag ville utnyttja på annat sätt än vad jag gjorde. Jag gick efter flera år med den känslan i kroppen in i väggen. Riktigt hårt! Koppen tog stryk, psyket tog stryk och det var där någonstans alla "lösningar" med mindfullness, psykolog och att "prata om problemet" kom in i bilden. Självklart hjälper det, jag säger inget om det men för min det kunde det aldrig göra så att jag skulle bli av med min söndagsångest. Eftersom jag inte fick mer hjälp än så, inte fick någon sjukskrivning så jag kunde få en chans till återhämtning så tog jag det i egna händer. Jag sa upp mig från ett jobb jag jobbat på i 8 år, jag avslutade min karriär där och då. Jag blev av med min söndagsångest jag burit på i flera år där och då. Jag vet inte om det är lösningen för andra men det fungerade för mig.

Känner ni söndagsångest?


Läs liknande inlägg:
Dagen då allt förändrades
Det går inte alltid som man tänkt sig - Ändrade förutsättningar
Strunta inte i att göra roliga saker
Att inte jobba heltid
Tiden är mer värdefull nu än sen
Ett alternativ till att trycka ner andras drömmar är att skapa egna
Skapa ekonomisk frihet på en månad

Dagen när allt förändrades

En dag för 5-6 år sen..

Jag hade allt. En bra lägenhet, bil och en underbar flickvän. Vi åkte på semester på somrarna och vintrarna. Dagarna fylldes med mycket jobb, men jag hann även med en del träning och fick lite tid över på helgerna med tjejen. Allt var ändå bra, jag kände att jag hade lyckats med mycket av det jag ville. Med tanke på min bakgrund var jag nog rätt stolt ändå att jag hade tagit mig dit jag var.

Jobbet var helt ok, även om det var slitigt, tungt, långa dagar och ibland (ofta) lite helger. Precis som det varit de senaste 7-8 åren. visst hände det att jag hade lite svårt att sova, jobbet följde liksom med hem och man var tvungen att vara tillgänglig på telefonen. Det hörde liksom till när man hade lite ansvar och inget konstigt med det. Att man fick hoppa in lite oplanerat på kvällar och helger för att något skitit sig var en av uppgifterna i jobbet, så har det alltid varit. Att det kunde göra att jag fick planera om något jag sett fram emot var en del av jobbet, en del av livet. Att man fick ont i magen ibland var bara att förtränga, det hade nästan gått bort helt nu. Det vara en period det kunde hugga till lite men sen kändes det klart bättre. Det var bara köra på, det fanns inga alternativ.

Jag har alltid haft en ok fysik då jag tränat och hållit på med fysiska aktiviteter, men en dag började jag känna att det var tungt att andas. Jag ignorerade känslan lite och tänkte att det måste vara träningsvärk i bröstet eller nåt. Jag kunde vakna på nätterna och ofta på dagarna fick jag kippa efter luft, nästan som när man gäspar. Ibland lyckades jag få nåt riktigt bra andetag men det hände mer och mer sällan.

Att man får mer ansvar kallas utveckling, det är så det ska vara. Man jobbar hårt en period sen får man ansvar över andra som ska jobba hårt. Jobbet som varit roligt började helt plötsligt kännas.. tomt. Fast det var bara att låtsas som allt var bra, på med fasaden bara, det är så det funkar. Jag började efter ett tag få till en bättre teknik med andningen så om jag böjde mig ner kunde jag ibland få riktigt bra med luft. Jag vaknade ofta på nätterna med tryck över bröstet. Jag försökte köra lite stretching och efter ett naprapatbesök kändes det tillfälligt bättre innan det blev som vanligt igen.

Tankarna om varför det inte blir bättre började komma, vad var det som var fel? Jag var väldigt lättirriterad, kunde störa mig på småsaker och var även rätt virrig ibland. Jag kunde glömma vart jag lagt saker och hade svårt att sitta still. Jag började på riktigt bli orolig över vad det var för fel på mig. Är jag sjuk? Är jag sjuk på riktigt, tänk om det är allvarligt?

Fortsättning följer i nästa inlägg..


Läs även:
Dagen när allt förändrades - Del 1
Dagen när allt förändrades - Del 2
Dagen när allt förändrades - Del 3
Dagen när allt förändrades - Del 4, Reflektioner och vägen tillbaka