måndag 26 december 2016

Dagen då allt förändrades - Del 4, Reflektioner och vägen tillbaka

Efter en helt underbar fjällsemester och jul så kommer här sista och fjärde delen i "Dagen då allt förändrades".

Tidigare delar:
Dagen då allt förändrades
Dagen då allt förändrades - Del 2
Dagen då allt förändrades - Del 3

Jag tänkte nu gå igenom min reflektioner på allt som hände, tiden under- och tiden efter det som förändrade mitt synsätt på livet. Det som har en stor del i vem jag är idag.

Jag var under en väldigt lång period otroligt vilsen och orolig. Jag visste att något var fel men ville inte veta vad. Jag var rädd för det värsta. Jag hade det jobbigt både fysiskt och psykiskt och valde också att inte prata med någon om det. Det var mitt sätt att visa mig stark, visade jag mig svag så blev jag svag, det var i alla fall det jag trodde.


Vägen tillbaka - jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression/ångest/utbrändhet. När jag fick höra det trodde jag att det var mycket mindre allvarligt än vad det var. Nu i efterhand förstår jag vad som kunde ha hänt om jag hade fortsatt i samma spår. Alla mina fysiska besvär var på riktigt. Man kanske tror att utbrändhet bara är psykologiskt, men kroppen tar ordentligt med stryk och det kan i längden leda till tex. hjärtproblem, minnessvårigheter, magkatarr mm.

"Utmattningsdepression är som regel en effekt av långvarig arbetsstress. I ett tidigt stadium av utmattning brukar symtomen vara situationsbundna, de uppträder t ex på arbetet men försvinner under ledighet. Vid egentlig depression uppstår symtomen som regel i alla situationer i tillvaron."

Eftersom jag kört på så länge hade utbrändheten lett till depression/ångest och min påverkan fysiskt var ganska stor. Jag kommer ihåg samtalet efter jag hade ringt chefen och sagt upp mig. Det kändes ungefär som du blir masserad i varenda muskel i kroppen, får 10 timmars sömn och ett lyckorus på en sekund. Den känslan förändrade mig för alltid. Även om jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra framöver så visste jag att jag var fri. Känslan av frihet, var ovärderlig, den ville jag inte förlora.


Vägen tillbaka var riktigt lång, jag kommer nog aldrig komma tillbaka dit jag var. Det tog ungefär 1,5-2 år innan andningen och trycket över bröstet började släppa. Sömnen tog ännu längre tid. Många nya symptom jag inte känt av innan uppstod, antagligen genom att jag för första gången fått känna efter på riktigt. En stor del i min rehabilitering blev träning utomhus. Det var otroligt svårt att fokusera klart men jag gjorde mycket fysiska grejer för att komma vidare. Den första tiden var tuff, även om jag var bra tränad så kände man att kroppen tagit väldigt mycket stryk.

Ekonomin - En sak jag är glad över är att jag alltid varit ganska ekonomisk och sparsam. När jag sa upp mig hade jag en budget. Jag visste att jag skulle klara mig minst 2-3 år utan att behöva jobba. Det gjorde att jag tillät mig själv att slappna av, utan de pengarna hade det varit riktigt tufft.

Idag 5 år senare är jag glad över allt som hänt. Visst var det jobbigt och man har fått kämpa, men samtidigt har jag fått uppleva saker som jag aldrig hade fått uppleva om det inte hade hänt. Jag uppskattar alla småsaker i livet mycket mer nu än innan. En kopp kaffe, solens värme och ett kallt glas vatten ser jag som lyx. En natt i tält vid havet i solnedgången är det finaste hotellet. Att se min flickvän lycklig är allt. Jag har insett vad som är viktigt för mig och jag är glad att jag fick göra det medan jag fortfarande är ung. Det som hände fick mig att ta steget, när man väl tagit första steget är det lättare att ta nästa.

Idag kör jag eget på halvtid och resten spenderar jag med det som betyder något. Jag jobbar exakt så mycket jag vill, så länge jag har mat på bordet. Om jag tröttnar så kommer jag att göra något annat. Nu när jag tagit första steget så är det lättare att ta nästa.

Det här var sista delen, tack ni som orkat läsa. Kom gärna med egna reflektioner eller om ni har någon egen upplevelse att berätta om. Det här är min resa och betyder inte att mitt synsätt är det rätta. Det känns rätt för mig, men kanske inte är det för en annan.


Läs även:
Dagen när allt förändrades - Del 1
Dagen när allt förändrades - Del 2
Dagen när allt förändrades - Del 3
Dagen när allt förändrades - Del 4, Reflektioner och vägen tillbaka

20 kommentarer:

  1. Tack för att du orkar dela med dig! Det var en mycket intressant läsning! ☺

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kul att du tycker det!

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  2. att kunna visa sig svag är tecken på styrka, inget är viktigare än en sig själv sin familj sin hälsa, kan man bygga en pengautdelningsmaskin i lugn och ro framför stress och press på ett företag industri är mycket vunnet, lycka till i framtiden och lyssna på din inre röst

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med, att visa svaghet är styrka på riktigt. Det har tagit lång tid att inse det dock.

      Tack och tack för kommentaren!

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  3. Härligt att höra att det blev bättre med tiden. Det gäller att känna efter ibland hur man mår. Hälsa är viktigare än pengar det får man aldrig glömma. Mvh Slimis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja hälsa går före allt, men det är lätt att glömma när allt bara flyter på.

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  4. Tack snälla för att du delar med dig! Jag känner igen mig i mycket det du skriver och det är lite obehagligt att läsa hur illa det kan bli. Jag har aldrig gått in i väggen men utan tvekan märker jag av tendenser, varav magknip/ont är det senaste. Måste verkligen ta mig i kragen och göra något åt situationen. Mvh Kneg till Deg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kånns bra att någpn kan ha nytta av att läsa det man skriver. Du borde ta signalerna på allvar och se vad du kangöra åt situationen. Det viktigaste tror jag är att ta kontroll över situationen. Om du kan påverka din arbetssituation/belastning/hur mke du jobbar så har du mycket lättare att kontrollera så det inte blir värre. Lyssna på kroppen och våga säg ifrån. Ta inte på dig en massa bara för att du är för snäll eller rädd för att inte visa dig duktig.

      Tack för din kommentar!

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  5. Tack snälla för att du delar med dig! Jag känner igen mig i mycket det du skriver och det är lite obehagligt att läsa hur illa det kan bli. Jag har aldrig gått in i väggen men utan tvekan märker jag av tendenser, varav magknip/ont är det senaste. Måste verkligen ta mig i kragen och göra något åt situationen. Mvh Kneg till Deg

    SvaraRadera
  6. Tack för att du berättar din historia och det värmer även mitt hjärta att höra att du mår bättre nu. Folk skulle säkert må mycket bättre om de bara vågade känna efter hur de mådde lite oftare. Jag borde verkligen ta en helt ledig dag med promenader och reflektion lite då och då. Man ska vara rädd om hälsan för det är något av det viktigaste man har. Ta hand om dig i fortsättningen också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kaizenliv och tack för kommentaren!

      Ja det är underskattat att slappna av. Själv var jag en perspn som bara körde på, men har insett nu i efterhand att man inte kan kånna av ordentligt när tempot är uppe. Jag håller med, hälsan är viktigare än alla pengar.

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  7. Det viktigaste av allt är att lära sig att lyssna när kroppen säger i från.
    Härligt att du hittat din väg för välmående!

    /Aktieflickvännen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Samt att lära sig att ge sig själv tid att lyssna på kroppen. Tack!

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  8. Tack för att du delade med din av din berättelse! Tror många känner igen sig.

    SvaraRadera
  9. Wow.... vilken flashback....

    Hamnade i en liknande situation för 2 år sedan. Hade dock inte gått lika långt som för dig att jag även fick fysiska besvär, men... känslorna verkar vara mer el mindre de samma.

    Tog mig nästan exakt ett år att komma tillbaks till jobbet. Innan det "small" så satt jag med en mellanchefsjobb på ett större amerikanskt IT bolag & ca 150 resdagar per år, småbarn & aktiv elitmotionär inom min sport.

    Kom fakiskt tillbaks till samma företag, något jag aldrig trott el planerat, men... ibland löser sig saker bra. Jag markerade ganska kraftigt att jag inte längre är intresserad av att vara chef eller att resa över huvudtaget. Trodde aldrig att det skulle accepteras, men jag fick igenom det. Bra att ha 17 år på samma bolag i bagaget vid sådana tillfällen...!

    Idag jobbar jag ca 1/2 mot tidigare, reser inte alls o tränar ganska ok & mår 100x bättre!


    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Peter!

      Vad kul att höra att det löst sig så bra för dig! Det är riktigt tungt när man är mitt i det. Lycka till framöver och tack för kommentaren!

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  10. Får jag fråga hur länge du fick/kunde vara sjukskriven. Var du det hela tiden eller blev du tvingad till arbetsträning av Försäkringskassan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev bara sjukskriven i 4 veckor och sedan tvingad att testa jobba igen. I min värld fanns det inte att jag skulle klarat av att fortsätta jobba så jag sa upp mig, jag hade 1 månads uppsägningstid och plockade nån vecka av injobbad semester för att komma loss. Jag fuck totalt alltså bara 4 veckor sjukskrivning.

      Mvh / Frihetsmaskinen

      Radera
  11. Hej FM. Första gången jag läste dessa fyra inläggen nu och har varit/är i en nästan identisk sits då det hände i fjol.
    Skönt att läsa hur du upplevde allt så som jag upplever det och tack för att du delade med dig. Det gör jag nog med en dag när jag orkar skriva av mig allt. Styrkehälsningar DM!

    SvaraRadera